TJÄNSTER

Arbete och fortsatta ”studier”

Tidningar och färjor

Även om mina skolinsatser var lite torftiga får jag ändå säga att jag annars alltid varit arbetsam. Jag har plockat potatis och jordgubbar när jag var i tolv – tretton års åldern och burit ut tidningar när jag var femton. När jag bar ut tidningar var jag under två veckor lite för optimistisk och tog dubbla distrikt för att få in lite mer pengar. Jag hann naturligtvis inte med och vid niotiden på morgnarna mötte jag förbannade prenumeranter, som inte hade kunnat läsa sin tidning vid morgonkaffet. Min kära mor hjälpte mig till sist när jag fick upp henne ur sängen vid tre-tiden på morgnarna och såg till så att vi hann med. Genom tidningsutbärandet fick jag ihop pengar till en nästan ny moped, en riktigt fin tysk Zündapp, med stolt ägare.

Efter tidningsrundorna fick jag sommarjobb på Linjebuss, som skötte färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Först körde jag distributionsmoped, alltså en trehjulig flakmoppe och det tog inte lång tid innan man var en fena på att köra på två hjul, utan last på flaket. Ibland långa sträckor, gärna med lite avancerade svängar, vilket ur statussynpunkt var helt avgörande. Det gick bra med mopedkörandet förutom en gång när jag, trots alla tre hjulen i backen, missade svängen vid Stortorget och for rakt upp på trottoaren vid rådhuset och tusentals broschyrer flög upp ur flaket som en kaskad. Med stukat självförtroende fick jag samla ihop alla broschyrerna under applåderande åskådares förtjusning.

Struligt tåg mitt i stan.

På den tiden fanns det ett järnvägsspår längs med huvudgatan mitt i centrala stan. Ibland kom långa tågset med en irriterande lugnt gåendes man med röd flagga framför loket. Ett problem när man med sin flakmoppe kom från kontoret och skulle ner till färjorna över spåret för att lämna grejor. Ofta var det knappt om tid och kom tåget satt man fast och det var särskilt stressande när man skulle till färjan, som på den tiden gick till Travemünde. När tågeländet till sist rullat förbi var det full fart upp på rampen och in på bildäck, snabb avlastning och sedan ut igen. Att bli kvar på färjan på en dygnslång tur och retur resa till Travemünde med sin flakmoppe var inget som stod högst upp på önskelistan för en femtonåring!

Min karriär fortsatte och jag fick ansvar för biljettförsäljning och biljettklippning, även att dirigera trafiken på uppställningsplatsen, som bilarna fick parkera på när de väntade på att få köra ombord. Folk kunde bli obegripligt stressade bara av att närma sig uppställningsplatsen. Jag minns fortfarande den fransman, som med en korgstol på biltaket lyckades med konststycket att köra under det enda utstickande taket på hela uppställningsplatsen. Av stolen blev det inte mycket kvar och vi var fyra personer som fick sitta på bilen för att få ner den så att den kunde komma loss från takets grepp. Samma sak med en husvagn veckan efter. Trots fyra helt fria filer och med desperat ropande och vinkande från alla körde den ändå med imponerande beslutsamhet in i den enda filen med tak. Husvagnen såg efteråt ut som om någon dragit av hela taket med en osthyvel.

En dag fick jag vikariera för en som blivit sjuk. Uppgiften var att släppa loss trossarna som höll en lite större färja på plats vid kajen, det var bara att lossa dem från kajen och släppa ner i vattnet, så ordnade besättningen resten. Ett enkelt uppdrag med två trossar i fören med fem meters mellanrum och en i aktern. Stod och väntade ett tag, men tyckte att jag kunde lika bra börja med en gång, självständigt tänkande är ju bra. Mittentrossen hängde bara löst, så jag lossade den och släppte ner den i vattnet. Dags för avgång och jag lossade den andra trossen i fören och gick för att lossa den i aktern, men blev stoppad av kaptenen som stod högst upp på bryggan. Språket blev jag inte klok på, men han var högljudd och extremt upprörd med armarna gestikulerande. Till sist kom några springande till kajen, som hade hört kalabaliken. Den löst hängande trossen var för att färjan skulle kunna svänga ut aktern och sedan backa ut. Det gick ju inte nu, utan det var bara att försöka få upp trossen ur vattnet och sätta fast den igen. Tog väl en kvart med assistans av de som kommit för att hjälpa till, under ständiga hysteriska verbala påhopp från kaptenen. Till sist kunde färjan lämna med hjälp av den nu återigen fastsatta trossen. Förhoppningsvis hade havsluften en lugnande inverkan på den gode kaptenen och kanske kunde medvinden hjälpa till att komma ifatt det pressade tidsschemat. Jag var nog uppskattad på Linjebuss, men fick aldrig frågan igen om att lossa trossar. Jag sommarjobbade på Linjebuss under fyra somrar till och med 1970.

Frätande syror av olika sorter

Efter Linjebuss följde arbete under fyra somrar/höstar från 1971 till 1974 på gamla Boliden, numera Kemira. Ett stort fabriksområde med flera höga fabriksbyggnader, stora cisterner, grova rör lite överallt och en stor hamn. Hela området var noggrant bevakat och enda möjligheten att komma in var genom vakten vid huvudentrén. Trots alla ansträngningar att hålla rent fanns det ändå ett brunt damm lite överallt. Rättare sagt så var området väldigt smutsigt, precis som kan förväntas av en tung industri.

I en hörna av området låg ”tappningsstationen”, där jag höll till mest. En plats där det fylldes på syror i järnvägsvagnar, men också i tankar på kanske 3 000 – 5 000 liter, som stod på lastbilar med flak under kapell. Tankarna skulle fyllas med saltsyra. När syran kom i kontakt med fuktig luft bildades en starkt stickande och tät rök. Rätt sätt var naturligtvis att med gasmask gå upp på flaket och sätta fast påfyllnadsröret i tankarna och sedan lämna och kolla det hela på lite distans. I verkligheten inte, utan för att vinna tid så skippades gasmasken, precis som fastsurrningen av påfyllnadsröret. I stället stod man hukad under kapellet, tryckte fast påfyllnadsröret med foten och när röken försvann tog man ett djupt andetag tills den kom tillbaka med vinden. Egentligen var det både korkat och riskabelt, men ett snabbt sätt att fylla tankarna.

Under kalla höstdagar kunde det vara balansakt på hala frostiga järnvägsvagnar. Vagnarna hade två rör högst upp på själva tanken, ett för mätstickan och ett för slangen med syra. Det hände med jämna mellanrum att mätstickan fastnade och saltsyran sprutade som en fontän på flera meter från den proppfulla tankvagnen, även upp på bryggan som användes för att dra slangar eller rör ner till tankvagnarna. En kollega stod en gång på fel plats och blev ”duschad” av den sprutande syran. Efter ett panikbesök i nödduschen på bryggan var det i stort sett bara gummisulorna och den syrafasta overallen som var hela. De vanliga kläderna under overallen var det däremot hål i lite överallt. Ett annat sätt att lasta var att ta en truck och köra in syrapallar på sidan av täckta järnvägsvagnar, pallar som kunde vara ett ton tunga. Truckkort hade jag inte, men fick ändå rycka ut då och då och sätta mig i trucken och lasta, inga problem.

Någon gång per månad skulle en båt lastas med fosforsyra i hamnen. Efter det vanliga åttatimmars passet på tappningsstationen gick man ner till hamnen och började nästa pass, ett pass som varade hela natten med ständig provtagning av syrakvaliteten. En annan sak att hålla ögonen på var att kolla att den tjocka påfyllnadsslangen av gummi, som låg på marken och sedan upp till båten, inte vek sig efterhand som båten blev lastad och sjönk lägre och lägre vid kajkanten. Det var nära någon gång att den skulle spricka och då fick man i panik dra allt vad det gick för att räta ut den. Om det inte lyckats, hade denna bok inte skrivits. Efter hamnarbetet upp igen till tappningsstationen på morgonen och sedan kunde man arbeta med det vanliga fram till lunch, ett sammanlagt arbetspass på drygt 30 timmar med olika frätande syror.

Ett särskilt kapitel var arbetet i ”brändergropen”, en gigantisk grop, kanske hundra meter lång och lika bred. Här dumpade man ett fint rödaktigt snustorrt damm från syraproduktionen. För att det inte skulle damma fick man gå omkring och flytta vattenspridare, alltså spridare med en vattenstråle som kunde gå runt och som man annars använde på lantbruk för att vattna grödorna. Den som normalt hade ansvaret för arbetet i gropen var en lika trevlig som originell figur, som kallades ”Hönan” av någon anledning. Han kunde blanda sin kålsoppa med efterrätten risgrynsgröt i samma matlåda, förutom tidsmässigt skulle de ju ändå samma väg. En dag i mitt vikariat under Hönans semester blåste det storm från väster, en riktigt svår storm med vindbyar en bra bit över 30 meter per sekund. Jag hade själv ansvaret för att stoppa all dammspridning, men uppgiften var fullständigt döfödd. Det var omöjligt att få vattenstrålarna att gå mer än en meter i motvinden. Jag hade till och med själv svårt att hålla balansen i vinden när jag klättrade omkring. Det spelade ingen roll hur jag än försökte och det rök fullständigt sanslöst av allt flygande damm.

Mina föräldrar, som kom med bil från Landskrona, blev skräckslagna över att det verkade vara en gigantisk brand i Helsingborg, med rök över hela stan. Icke, det var från brändergropen och en hårt arbetande son, som desperat försökte tygla eländet med noll framgång. Att jag inte fick hjälp var inte konstigt, eftersom ingen vettig person gav sig in i infernot! En vecka efter övningen kom det fortfarande rödbrun substans från ögonvrårna och att snyta sig gav rödbruna näsdukar lång tid efter. Hela huvudet var tydligen fullt av damm!

Jag trivdes bra på Boliden, men det var knappast en plats för räddhåga eller arbetsskygga. Jag tror inte heller att en inspektör vid dagens arbetsmiljöverk hade varit överdrivet imponerad av ett och annat arbetsmoment eller arbetstiden med frätande syror.

Gymnasietiden

Ointresset för studier följde med helt intakt från grundskolan till gymnasiet på Olympiaskolan och blev inte bättre av att ha klasskamrater som gått reallinjen, alltså var ett år äldre och med mycket bättre kunskaper. Jag försökte alltid sitta längst bak i klassrummet för att slippa otrevliga frågor. Lektionerna i franska var intressanta, även om jag bara lärde mig två fraser. Den första var ”Excusez-moi d’être en retard” som fick upprepas många gånger och betyder ”förlåt att jag är sen”, alltså till lektionen. Den andra var en intressant fras som fastnade direkt, nämligen: ”hottentottenpottentattentantenpulverattentäter”, någon tysk beskrivning av ett attentat av en hottentott med pistol. Fascinerande kunskapsinhämtning, men säkert deprimerande för en fransklärare, som den ambitiösa Mona.

Fritiden tillbringade jag, efter att ha lagt en kort karriär som sjöscout bakom mig, med lite fotboll, tennis, en hel samling akvarier och en del dansande, med frekventa besök i folkparker som given följd. Jag hade gått på dansskola och lärt mig det viktigaste, foxtrot, tango, vals och ”twist”, som var populärt på den tiden. Problemet var att de flesta tjejerna egentligen inte var särskilt dansanta, lite begränsat med ett steg vänster och ett steg höger och så vidare, men med de få som kunde var det riktigt kul.

När jag fyllde arton år tog jag mitt körkort som privatist, det vill säga jag läste själv in teorin och hade min far som körlärare. Totala kostnaden för det hela med uppkörning var 600 kr, ”all inklusive”. Självfallet var man nu tvungen att köpa en bil och pengarna hade jag efter arbetet på Linjebuss.

Jag hade med stort intresse spanat in en riktig drömbil, en gammal men fin Jaguar cabriolet, som stod på Lundavägen i Malmö. Priset var 30 000 kr (i dag hade bilen lätt varit värd en halv miljon kr). Min far, som var en försiktig general, avrådde mig på det bestämdaste och menade att bilen skulle ruinera mig. Jag följde hans välmenande råd och det slutade i stället med en fem år gammal babyblå Fiat 850. Inte någon kvinnomagnet precis, som en Porsche, Jaguar eller MG B, även om någon av mina tjejkompisar tyckte att den var ”jättesöt”. Inte en kommentar som triggade en ung grabbs ego, men ändå som tröst en praktisk liten, väldigt liten bil med motorn bak, 42 vassa hästkrafter och en toppfart runt 120 km/tim.

En jättesöt Fiat 850.

Som alla vet är det alltid viktigt att testa gränser och jag kom på en gräns som bara måste testas, nämligen hur fort kunde Fiaten, med sin varvvilliga motor, gå i den tredje av de fyra växlarna? Sagt och gjort, gasen i botten i treans växel på motorvägen från Malmö till Helsingborg i backen ner vid Råå ån. Kom upp i nästan 120 km/tim, samma som toppfarten i fyrans växel, när den plågade motorn började misstända och ge en hel del väldigt märkliga ljud ifrån sig, men jag lyckades komma hem med en hackande och ”spottande” motor. Min kompis, Tommy, som var bilmekaniker, hjälpte mig en kväll att byta ut alla brända ventiler. Jag är övertygad om att jag än i dag är ensam innehavare av detta mycket attraktiva rekord, möjligtvis för att antalet medtävlare förmodligen är i närheten av noll, kanske för att ett försök kostar en motorrenovering.

Gymnasiet avslutades naturligtvis med en examen. Sista året hade jag lagt lite mer tid på studierna för att få vettiga betyg och lyckats något så när. På den här tiden var det viktigt för många att inte ha några större festligheter när man tog studenten, lite som protest mot alla gamla traditioner. Studentmössa ville många inte ha, men själv hade jag mer eller mindre blivit tvingad att köpa en. Mössan ville jag absolut inte ha på, men någon av mina kompisar lyckades trycka den på mig bakifrån, för ett snabbt foto, innan den åkte av igen. Men nu var i alla fall gymnasietiden slut, vilket var riktigt skönt.

Första året på universitet

Mina betyg från gymnasietiden gjorde att jag hade två intressanta möjligheter till universitetsstudier. Antingen att studera till civilekonom eller jurist. Jag valde civilekonom, flyttade till Lund och bodde hos min mycket förstående och toleranta mormor. Hon hade flyttat hit efter att min morfar, polisen, lämnat jordelivet. Engagemanget för studier var fortsatt lite si och så. Jag hade tre kompisar som också läste på samma linje. Innan första tentan så samlades vi en kväll och gnuggade geniknölarna rejält. Som hjälp att få upp den intellektuella kapaciteten hade vi en flaska vodka, som en av killarna köpt. Vi gick till tentan tillsammans med många andra och satt väl två timmar och svarade så gott det gick på alla frågorna. Efteråt var alla fyra väldigt nöjda och tyckte att allt gått som en dans. Tillfredsställelsen grumlades dock betydligt när vi gick igenom frågorna och kunde konstatera att ingen av oss hade svarat på samma sätt, inte på en enda fråga och självfallet blev alla fyra underkända.

Nu började goda råd bli dyra, eftersom det redan gått sex veckor av ”studier” utan en enda poäng. Jag kom då på att första tentan i juridik låg tre veckor framåt i tiden, en given lösning på dilemmat, som gjorde att jag sadlade om och började läsa till jurist i stället. Alltså ett oerhört väl avvägt och moget beslut att satsa på en juristkarriär i stället för en karriär som civilekonom. Nu blev inte studierna på juristlinjen mycket annorlunda. Efter nästan hela läsåret lyckades jag med den i sig imponerande prestationen att kamma ihop noll poäng, lite unikt. Vi hade i och för sig roligt och fick en hel del upplevelser, som inte var överdrivet studieanknutna!

Jag passade också på att ta ett dykarcertifikat. Det fanns ju gott om tid, eftersom studierna inte var någon tidsmässig belastning. Jag har full förståelse för tjusningen med att dyka till exempel på barriärrevet med fantastisk sikt och rikt djurliv. I våra trakter kan det visserligen vara fascinerande, men med begränsad sikt, inte alltför rikt djurliv och ofta svinkallt, är det inte samma sak. Min dykarkarriär avslutades när jag gick alldeles för djupt med en förkylning i kroppen och kunde inte tryckutjämna. När jag steg upp till ytan började jag få besvär med öronen. Hela övningen slutade på akuten och intresset för fortsatt dykeri mattades rejält. Det positiva var att jag fick stor förståelse för personer med hörselproblem och det handikapp detta innebär. Jag var nämligen fullständigt lomhörd lång tid efter.

I april 1971 fick jag syn på Gunnel på en mörk nattklubb och när hon var på väg ut bjöd jag upp till dans. Hon skjutsade mig sedan hem och skrev sitt telefonnummer med läppstift på en liten lapp. En tid senare bestämde vi att träffas i Lund och jag måste erkänna att jag hade ganska dimmiga begrepp om hur hon såg ut, det var ju mörkt i lokalen. Det visade sig när hon kom gående från domkyrkan att det var en vacker och väldigt smärt dam, i de lättare viktklasserna. En dam som jag fortfarande efter ett halvt sekel är tillsammans med.

Det urusla studieresultatet med noll poäng förde med sig ett akut hot och det var att jag inte längre hade rätt till studiemedel. Jag tvingades ta mig samman och lyckades i sista stund få ihop 20 poäng precis innan sommarlovet och därmed var fortsatta studiemedel räddade.